Jag börjar fundera på kärlek. Vi läser som små om prinsar som gifter sig med tjänsteflickor och prinsessor som blir bortrövade som barn med sedan hittar tillbaka tack vare sitt magiska hår eller förtrollade enhörningar och grodor.
Vi läser i Sune om hur det känns att vara kär. Att det ska pirra i hela kroppen, händerna ska svettas och knäna ska vika sig. I tonåren läser vi sedan i Bert om det starka begäret efter en annan människa och de köttsliga lustar som många gånger infinner sig.
När vi blir äldre tittar vi på kärleksfilmer, där de alltid får varandra i slutet.
Där begäret är A och O för att hålla oss intresserade. Förbjuden kärlek. Jakt! People are predators.
Men hur roligt blir det egentligen när jakten är över? Bytet ligger där blodigt och tillgängligt. Innebär det att vi aldrig kommer sluta att jaga. Eller att vi lyckas döva och kväva instinkten ett tag, kanske hela livet. Are people predators?

I filmer, sagor och sånger är det alltid den rätte man väntar på. The one!
Hur gör man om den personen aldrig kommer? Eller om det kommer flera? För vem är det som säger att det bara finns en person för oss alla. Tänk om personen kommer men i en annan skepnad än, som det förväntas, en älskare.
Som en likasinnad beskyddare och vägledare. En själsfrände.




Som vanlig är jag duktig på att sväva iväg.. Duktig på att glömma bort min poäng. Alla tankar, texter eller känslor behöver dock inte alltid ha en poäng...
Bara man skriver!