4 dagar sedan hemkomst.
Det känns konstigt att prata svenska och att alla pratar det runt omkring mig. Man känner sig mindre originell. I USA gick man och bar på en liten hemlighet. Man kände sig exotisk, mystisk, unik.
Nu är man vanlig igen. Vanlig men förändrad.

Jag resonerar annorlunda kring vissa saker. Värderar och bearbetar på ett annat sätt.
Det är klyschigt att säga att jag hittade mig själv där borta, för det gjorde jag inte. Jag var inte vilsen innan jag åkte, men jag tog ett steg i rätt riktning.

Kusin Karro och jag disskuterade om hur vanligt det är att gå och vänta på att "livet ska börja".
-När jag är klar med min utbildning då...
-Efter att vi har köpt den där sommarstugan då...
Jag är så dålig på att komma ihåg att livet faktiskt håller på just nu! Att jag är mitt uppe i det och verkligen måste försöka värdesätta det för vad det är idag. Inte vad jag strävar efter att det ska bli eller vara om 5 år.

Jag har saknat svensk husmanskost och "att ta en fika". Folk fikar inte i USA. Ett par oannonserade gråtattacker har exploderat ut ur mina tårkanaler.. Kanske för att jag saknar mina barn.
Jag minns hur jag satt i bilen i Chicago, lyssnade på vissa låtar och tänkte att det här är en låt som alltid kommer påminna mig om USA. Nu hör jag samma låtar på radion i Sverige.. Det känns konstigt, nästan lite fel.

Jag är dock glad över att vara hemma, för NI finns här!
Ni och pepparkakor♥