Mottog just ett mail med rubriken Det här håller inte!.
Det var ett mail som (med stor nypa salt och ironi) påpekade att jag har tappat greppet. Min tidigare attityd till kärlek och romantik ska tydligen ha förändrats en aning, till det vekare (?).
Jag drar tydligen dessutom med mig folk i fallet och jag fick därför order om att skärpa mig!

Att inte le åt detta mail vore omöjligt!
Insikten om att min attityd faktiskt har förändrats gör mig, om möjligt, mer lycklig.
Jag tittade på Skavlan förra veckan. Alex Schulman gästade programmet och pratade om hur ofta folk ser ner på kärlek.
En polare som är singel och pratar om hur olycklig han är är ju alltid roligare än en polare som har ett förhållande och alltid pratar om hur lycklig han är. 

Ska en hyllning till kärlek man känner klassas som skryt?
Eller handlar det bara om människors svårigheter att kunna glädjas åt andra?

Jag hade svårt att glädjas åt andras kärlek.. för jag förstod inte!
Jag kunde inte för mitt liv förstå hur man kunde vara så besatt av en annan person, så uppslukad och så beroende..
Och nu sitter jag här med mitt eget kärleksknark och inhalerar!